Tillbaka Till Startsidan
En kropp med så mycket vilja
I den här kroppen så bor det så extremt mycket vilja. Vissa dagar så mycket att allt bara kraschar uppe i hjärnkontoret på honom. Inget blir rätt, allt blir fel och vi blir osams för en stund.
Han är som ett litet barn i mataffären som inte får det där godiset han så fast bestämt sig för att få, så allt slutar bara med att han blir arg och frustrerad.
Just nu är det en tuff tid och det är många gånger mer gråt än skratt, men någonstans där inne så vet jag ändå att det kommer att ge sig. Dom där dagarna när han bevisar det enda ut i fingerspetsarna så fäller jag tårar av lycka och inte frustration.
Igår hade vi en så otroligt kämpig dag. Han gick knappt att vara ute med bland folk för att han betedde sig så illa mot både folk och djur. Det skulle morras, skällas och skrikas något så vansinnigt och dras i kopplet så vi höll på att flyga med.
Idag var han rena motsatsen. Så snäll, så go, så följsam och lojal.
Han har inte försökt mer än att testa om det va okej att morra åt en kvinna som gick förbi bara. Det va det inte. Så han försökte inte ens nästa gång.
När han vill vara så där bra som bara han kan, då är han en så förbannade bra kille med det underbaraste hjärtat en levande varelse någonsin haft.
Han är intelligent, rolig och han har ett så gott hjärta som bara vill alla väl. Han är den bästa trösten när man är ledsen och han blir överlycklig bara han får vara med. Bara han får vara nära.
Men dom där dagarna.
Dom där dagarna när han bestämt sig för att bara lyssna på sig själv, då existerar inget annat runt i kring honom och det finns inget i hela världen som kan få honom att ändra sig.
Jag blir så frustrerad att jag gråter, han blir frustrerad för att jag vägrar ge med mig.
Allt slutar bara i kaos och vi somnar som ovänner.
Nu för tiden somnar vi oftare som ovänner än vänner och det gör på riktigt ont i mig.
Jag trivs inte här där vi bor, varken i lägenheten eller på självaste orten.
Jag vill härifrån men allt går emot och jag känner bara att jag helt tappat livslusten vissa dagar.
Jag har bott här nu i så många år att det påverkar mig psykiskt av att bara gå ut genom dörren, just för att jag mår så dåligt av att bli påmind om att jag fortfarande bor kvar.
Alla andra kommer någonstans i sina liv men jag har stampat på samma plats i 10 år.
Just dom där dagarna när jag mår som sämst så vet Ricko att nu gäller det att vara snäll.
Nu är det ingen idé att vara bråkig.
Han utnyttjar inte det minsta att jag är ur balans utan snarare tvärt om, han kryper så nära att jag tror att han ska in under skinnet, han pussar mig och försöker vara rolig så jag ska skratta.
Dom dagarna släpper han mig inte med blicken när vi går ensamma han och jag.
Han vet.
Han vet att han behöver finnas där.
Trollet får inte ofta se dom där fina sidorna i Ricko för att han jobbar så mycket.
Dom dagarna han äntligen får vara hemma så har Ricko en dålig dag igen.
Jag förstår om Trollet blir minst lika frusterad som jag blir många gånger.
Imorgon är en ny dag.
Håll tummarna för att det är en bra dag.
KOMMENTARER
Trackback